17/4
Den kvällen kände verkligen speciell. Jag satt och småpysslade med småsaker som att packa ner nödvändiga saker och lite annat smått och gott. När jag väl gick och la mig hade jag fruktansvärt svårt att sova. Jag låg och tänkte på morrondagen och kunde absolut inte somna. Jag tror nog att jag somnade vid mellan 2-3 tillslut.
18/4
Jag vaknade med en känsla av förväntat och upprymdhet…klockan halv 8. Jag fick inte sovit många timmar men jag kände mig ovanligt pigg. Jag och Jimmy hade stämt träff hemma hos mig, kl 12. Men Jimmy är inte den som är extremt bra på att hålla tider så han kom la till mig vid kvart i 2, men det funkar ju också. Sedan bar det in mot stan vid kl 3 och var inne strax efteråt.
Det blev några timmars planlöst velande runt i stan men jag fick som jag ville, ett besök vid Peter’s grav, dock utan blomma. Men som tur var så var det några som hade satt/lagt blommor där, så den var riktigt fin.När vi gick mot hållplatsen för att ta oss tillbaka till centrum fick vi se något som ingen av oss hade sett, ett spår som bara slutade. Det såg riktigt lustigt ut. Det kommer nog stå i tidningarna med en bild på det ”Spårlöst försvunnet”.
Vi drog oss till Nordstan för att äta en romantisk middag på McDonalds. Vi satt och läste Cortegéprogramet och pratade lite smått om händelserna senare på kvällen. När vi var klara var klockan närmare halv 7 och vi började ta oss till Lorensbergsteatern. Lite stort var det allt att gå ner för gången och se alla människor som gick som myror mot en stor stack (poetiskt va?). Vi satt och tisslade och tasslade om ditt och datt och rätt som det var, var det dags att gå ombord. Vi hade väldigt bra platser. Vi satt på rad två nästan i mitten.
Rätt som det var kom orkestern in och det knöt sig i magen på mig. Let the first part begin!
Och vilken första akt sen! Den var så himla bra och rolig, antagligen för att de improviserade väldigt mycket. Det syntes men det var så roligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor när jag satt där, men goa känslor var det!
I pausen vill Jimmy köpa godis och jag ville köpa film(!). Man blev typ behandlad som en VIP-gäst när man sa att man var GAS-medlem. Dom sa ”Jaha!” och kollade i sina papper för att se rabatter och annat fint. Jimmy utnyttjade min rabatt för att få billigare godis…
Nu var det dags för andra akten. Där fick man bl.a. se Anders som en kvinnlig lifecoach. Det roligaste var ju att han i princip såg ut som en kvinna!
Även den andra akten hade sitt slut, men publiken ville verkligen ha mer. Alla ställde sig upp klappade för att få se mer. De kom ut och Anders började prata om Bröderna Cartwright och att för ca tjugo år sedan gick det en annan TV-serie om några andra bröder. Då började han sjunga ”Gött å leva”, som Roy(!). Hela publiken sjöng med (stående) och det var en sån härlig känsla så att det inte går att beskriva. Stämningen var så hög att man kunde ta på den, och jag menar det verkligen. Alla förutom Per gick ut och det enda han sa var ”En sak ska ni ha klart för er” och alla bara jublade och sjöng med. Sedan var det Konfirmationspresenten och Macken, även nu sjöng alla med. Det var fantastiskt helt enkelt.
Men, som Tony Irving skulle sagt, när allt var slut ställde vi oss och småpratade med lite annat folk vid scenkanten och…Då kom alla fyra. Det var fantastiskt det med. Det var så kul att träffa några som man har beundrat och tyckt om under nästan hela sin uppväxt. Men lite putt blev jag över att Jan stack iväg, så jag fick typ inget kort på honom, inte heller någon autograf.
Som allting, hade även denna kväll ett slut. Jag fick skjuts hem och Jimmy stack hem. Jag hade någon härlig känsla i kroppen hela vägen hem och framtill det att jag somnade (efter att jag hade tittat lite på några nyinköpta DVD:er).
19/4
Nu sitter jag här, dagen efter CC. Det känns lite tomt att inte ha någonting att längta efter, men jag vet att någonting snart kommer ta dess plats, vetskapen om hur det var och att jag har träffat dom. Jag kommer nog alltid komma ihåg den här dagen, hoppas jag. Härliga minnen om en härlig kväll.
Vi drog oss till Nordstan för att äta en romantisk middag på McDonalds. Vi satt och läste Cortegéprogramet och pratade lite smått om händelserna senare på kvällen. När vi var klara var klockan närmare halv 7 och vi började ta oss till Lorensbergsteatern. Lite stort var det allt att gå ner för gången och se alla människor som gick som myror mot en stor stack (poetiskt va?). Vi satt och tisslade och tasslade om ditt och datt och rätt som det var, var det dags att gå ombord. Vi hade väldigt bra platser. Vi satt på rad två nästan i mitten.
Rätt som det var kom orkestern in och det knöt sig i magen på mig. Let the first part begin!
Och vilken första akt sen! Den var så himla bra och rolig, antagligen för att de improviserade väldigt mycket. Det syntes men det var så roligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor när jag satt där, men goa känslor var det!
I pausen vill Jimmy köpa godis och jag ville köpa film(!). Man blev typ behandlad som en VIP-gäst när man sa att man var GAS-medlem. Dom sa ”Jaha!” och kollade i sina papper för att se rabatter och annat fint. Jimmy utnyttjade min rabatt för att få billigare godis…
Nu var det dags för andra akten. Där fick man bl.a. se Anders som en kvinnlig lifecoach. Det roligaste var ju att han i princip såg ut som en kvinna!
Även den andra akten hade sitt slut, men publiken ville verkligen ha mer. Alla ställde sig upp klappade för att få se mer. De kom ut och Anders började prata om Bröderna Cartwright och att för ca tjugo år sedan gick det en annan TV-serie om några andra bröder. Då började han sjunga ”Gött å leva”, som Roy(!). Hela publiken sjöng med (stående) och det var en sån härlig känsla så att det inte går att beskriva. Stämningen var så hög att man kunde ta på den, och jag menar det verkligen. Alla förutom Per gick ut och det enda han sa var ”En sak ska ni ha klart för er” och alla bara jublade och sjöng med. Sedan var det Konfirmationspresenten och Macken, även nu sjöng alla med. Det var fantastiskt helt enkelt.
Men, som Tony Irving skulle sagt, när allt var slut ställde vi oss och småpratade med lite annat folk vid scenkanten och…Då kom alla fyra. Det var fantastiskt det med. Det var så kul att träffa några som man har beundrat och tyckt om under nästan hela sin uppväxt. Men lite putt blev jag över att Jan stack iväg, så jag fick typ inget kort på honom, inte heller någon autograf.
Som allting, hade även denna kväll ett slut. Jag fick skjuts hem och Jimmy stack hem. Jag hade någon härlig känsla i kroppen hela vägen hem och framtill det att jag somnade (efter att jag hade tittat lite på några nyinköpta DVD:er).
19/4
Nu sitter jag här, dagen efter CC. Det känns lite tomt att inte ha någonting att längta efter, men jag vet att någonting snart kommer ta dess plats, vetskapen om hur det var och att jag har träffat dom. Jag kommer nog alltid komma ihåg den här dagen, hoppas jag. Härliga minnen om en härlig kväll.
(Muppen till vänster är jag XD)
2 kommentarer:
Aw, det låter som en underbar dag det! Är riktigt avundsjuk som sagt, haha :P
Det var helt underbart! Men om du har tur så kommer den till Skåne någongång :) Jag vet att de ska sätta upp CC i Båstad vid jul någongång, men det kanske är lite långt att åka, om du vill se den.
Skicka en kommentar