Idag har varit en lite hemsk och sorglig dag, men också lite glad. Det började med att jag på morgonen la mig för att titta på En kväll bakom Stinsen Brinner. Jag var så glad och nöjd över att så se alla i ensemblen som "vanliga människor" och inte bara figurer på scen. Då fick jag syn på det, ett märke på Peter's nacke. Det enda jag vet om hans cancer är att det kom från ett födelsemärke, var vet jag inte. Jag blev så ledsen och började fantisera hit och dit om det där märket, t.ex. att det var det lilla som hade tagit hans liv och ryckt honom härifrån. Jag blev tvungen att stänga av och göra något annat för att inte bryta ihop fullständigt.
Senare under dagen läste jag i tidningen att Lilla Jönssonligan och Cornflakescupen gick på TV. Då blev jag överlycklig, dels för att jag inte har sett den på jättelänge, dels
för att få se Peter i en annorlunda roll. Så jag slog på TV:n och kunde inte annat än att le med hela ansiktet så fort han kom upp på TV:n. Min syrra kollade väldigt konstig på mig varje gång, hon visste ju inte att det var han. Men det var inte många gånger jag fick chansen att le. Han var ju nästan aldrig med! Då började lilla dumma jag att tänka på varför han hade en sådan liten roll. Var det bara så eller fanns det något annat bakom det? Det med att han bara hade en liten roll slängde jag åt sidan med en gång (av någon anledning) och kom direkt in på cancern, igen. Var han med så lite bara för att han helt enkelt inte orkade p.g.a. den? Sådana tankar snurrade runt i huvudet på mig, medan leendet sakta men säkert slocknade. Då blev jag nere igen. Varför jag blev så nere över en sådan liten sak vet jag inte men jag kunde inte hjälpa det. Jag vet att många där ute känner samma sak.
För att få mig att känna mig lite bättre så försöker jag att lära mig The Funeral på gitarr. Erikos har lagt upp världens finaste tribute till Peter på Youtube här. Den låten berör mig väldigt mycket varje gång jag lyssnar på den. Jag kände att det inte var mer än rätt att lära sig den på gitarr, även om jag bara är en hobbygitarrist. Det får mig att tänka på annat och komma över sorgen och saknaden av Peter.
Senare under dagen läste jag i tidningen att Lilla Jönssonligan och Cornflakescupen gick på TV. Då blev jag överlycklig, dels för att jag inte har sett den på jättelänge, dels
för att få se Peter i en annorlunda roll. Så jag slog på TV:n och kunde inte annat än att le med hela ansiktet så fort han kom upp på TV:n. Min syrra kollade väldigt konstig på mig varje gång, hon visste ju inte att det var han. Men det var inte många gånger jag fick chansen att le. Han var ju nästan aldrig med! Då började lilla dumma jag att tänka på varför han hade en sådan liten roll. Var det bara så eller fanns det något annat bakom det? Det med att han bara hade en liten roll slängde jag åt sidan med en gång (av någon anledning) och kom direkt in på cancern, igen. Var han med så lite bara för att han helt enkelt inte orkade p.g.a. den? Sådana tankar snurrade runt i huvudet på mig, medan leendet sakta men säkert slocknade. Då blev jag nere igen. Varför jag blev så nere över en sådan liten sak vet jag inte men jag kunde inte hjälpa det. Jag vet att många där ute känner samma sak.För att få mig att känna mig lite bättre så försöker jag att lära mig The Funeral på gitarr. Erikos har lagt upp världens finaste tribute till Peter på Youtube här. Den låten berör mig väldigt mycket varje gång jag lyssnar på den. Jag kände att det inte var mer än rätt att lära sig den på gitarr, även om jag bara är en hobbygitarrist. Det får mig att tänka på annat och komma över sorgen och saknaden av Peter.
1 kommentar:
Peter var verkligen en underbar människa <3
Varför skulle han försvinna från oss? :(
Skicka en kommentar